The dark side

Som jag avslutade det förra inlägget med, Att allt gott för något ont med sig. 

Efter att ha levt i en dröm i nästan 6 månader som gravid, utan några som helst symtom. Så skulle jag nu få smaka på verkligheten.

Samma dag som jag gick in i vecka 25 kände jag på kvällen att något inte stod rätt till. Fick så ont i magen. Ingen vanlig magvärk, men kunde inte säga vad som var fel. Blev värre och värre, dagen därpå började det trycka på ännu mer och lite svagt illamående startade. Tänkte att jag säkert drabbats av magsjuk, så ringde till jobbet och sjukanmälde mig. Illamåendet försvann framåt dagen men inte värken. Förstod då att det måste vara något annat. Och denna värk är inte normal att ha. Sa till Tomas att ha det inte gått över till imorgon så ringer jag till docktorn. Nej, sa han. Du ringer barnmorskan och det är idag. Det kanske inte är dig det är fel på, utan bebisen. Men gud, hade jag inte haft en tanke på! Att jag faktiskt har ett liv till att tänka på, trotts att det ännu inte finns hos oss. Ringde Barnmorskan med en gång och berätta om mina symtom. Fick ett snabbt och rakt svar: Foglossning och sammandragningar! Detta var på en Tisdag och jag hade tid hos min egna Barnmorska på Måndagen efter helgen. Så hon tyckte att jag skulle stanna hemma veckan ut och bara vila fram till dess.

Det var nu helvetet brakade loss! 

Kunde inte böja mig, sitta på huk, kunde knappt gå vissa dagar. Att bara klä på sig och göra sig i ordning på morgonen var för ansträngande för min del. Gick i pyjamas från morgon till kväll. Att vara säng/ soffliggandes 24 timmar om dygnet. Att inte kunna sitta, ligga eller stå. Bunkrade upp med kuddar för att kunna hitta en behaglig ställning att ligga i. Bröt ihop varje gång jag var tvungen att resa mig för att bara gå på toaletten. Hade inte önskat min värsta fiende denna värk. Många vakna nätter då jag haft så ont att jag inte kunna komma till ro. Tyvärr är det inte bara jag som blivit lidandes utav detta utan även min älskade sambo som lidit utav att bara se mig må så här dåligt och vara helt maktlös. Har hållit honom vaken när jag gråtit mig igenom alla nätterna, pustat och suckat, vart en hel process att bara vända mig om i sängen. Våra stackars hundar har även blivit lidande då jag inte kunna gå ut med dem.

En natt däckade jag av ren utmattning efter att vart vaken i flera dygn. Stackars Tomas vaknade av att jag grät och skrek i sömnen. Men han lät mig vara, nu när jag Äntligen hade lyckats somna så tyckte han att jag gått kunde få sova lite, även om jag hade en mardröm eller grät för att det gjorde ont. 

När det äntligen blev Måndag och jag skulle till Barnmorskan så hade hon inte fått denna informationen om att jag ringt in och vart hemma i nästan en hel vecka. Hon fixade tid till läkaren dagen därpå och en tid till sjukgymnasten. Läkaren sjukskrev mig graviditeten ut. Hon tyckte inte att jag skulle räkna med att bli bättre, och blev jag det så skulle jag istället "njuta" av de dagarna för att kunna göra de dagliga sysslorna. Det var som om en sten föll ifrån mina axlar. Att inte längre behöva känna denna press över hur fan jag ska klara av att jobba, hur jag ens skulle ta mig till jobbet. Nu kunde jag slappna av och verkligen bara tänka på mig och bebis. 

Hos sjukgymnasten fick jag göra en massa övningar och hon visade även mig hur jag ska göra när jag tex går, vänder mig i sängen och framför allt hur jag ska resa mig, från liggande till sittande. Fick med mig övningar att göra varje dag hemma. De konstaterade även att jag har en liten skada i ryggen så var inte bara fogarna som spökade.

Efter en tid började jag att bli bättre och givetvis nyttjade jag detta. Kunde nu starta en maskin tvätt, gå runt kvarteret med hundarna, ha maten klar när sambon slutat jobbet. Dock straffade det sig till kvällen då jag fick bli påmind om hur det var att ha ont, hela kvällen och natten satt värken i. När jag var med mina vänner ville jag inte visa hur ont och jobbigt det faktiskt var. Höll igen och försökte hänga med i deras tempo, sen när jag kom hem och stängde dörren om mig kunde jag lägga mig att bara bryta ihop av smärta. Samma sak gällde min sambo. Förr eller senare tröttnar folk på att umgås med någon som ständigt har ont, inte kan hänga med i samma tempo eller inte kan hålla tårarna inne längre. Så valde helt enkelt att bara stänga av för stunden. Ville inte visa mig svag.

Efter att ha vart hemma i nästan 1.5 månad så är jag nu mycket piggare. Har återfått mitt liv, har fått en mening med livet igen. Visst har jag dagar då jag har ont och är säng liggandes, men jag kan leva med det. Då jag har fler dagar som är bättre än sämre.

Är så tacksam för alla fina vänner som jag har, som hjälpt mig i dessa svåra dagar, min familj och framför allt min underbara sambo.

Vet inte hur jag skulle ha klarat mig utan honom. Efter en sömnlös natt har han åkt till jobbet för att sedan komma hem och gå ut med hudarna. Ställa sig och laga mat och ta hand om mig. Han har verkligen funnits vid min sida hela tiden, hjälpt mig så gott han har kunnat, stöttat och tröstat mig. Vet att han tyckt det vart en väldigt jobbig tid men ändå aldrig klagat.

Jag älskar dig så himla mycket!!

Denna smärta och detta lidande som jag gått igenom.. Allt är värt det för din skull min efterlängtade lilla prins.