Bäddade ner mig i soffan med Misan och satte på "Marley and me".
Det är en av få filmer som verkligen kan få mig till att börja lipa, det går bara inte att låta bli, hur mycket man än försöker så kan man inte hålla det innom sig. Vilken underbar film! Det är verkligen en film som alla hundägare borde se.
Kände hur ögonen började fyllas och hur det sakta rann ner för min kind när Marley blev sjuk och var oss vetrineren.
Än en gång började jag gråta när beskedet kommer att han klarat sig och får komma hem, när han sen sitter ute vid vägen och väntar på att barnen ska komma hem med skolbussen. Tårarna bara sprutade, det var gladjetårar, just för att det var så fint!
Men sen, när slutet kommer.. Tårarna rinner för fullt, börja snörvla så Misan vaknar, hon sätter sig upp och tittar på mig precis som "Men matte, varför gråter du". Hon ställer sig i min famn och tittar på mig, slickar mig på näsan. Precis som om hon ville trösta mig. Höll hårt om henne, pussade på henne och var tvungen att tala om hur mycket jag älskar henne och att hon Aldrig någonsin får lämna mig!
"En hund behöver inga flotta bilar, vräktiga hus eller märkeskläder.
En murken pinner duger alldeles utmärkt.
En hund bryr sig inte om om du är rik eller fattig, smart eller dum.
Älska henne, så älskar hon dig tillbaka.
Men med hur många människor är det så?
Hur många människor får en att känna sig utvald och speciell?
Hur många människor får en att känna sig viktig?"
visst är det bra, älskar mee den.
SvaraRadera